Recension

Blue Dragon

Texttyp: Recension Genre: RPG Format: XBOX360 Utgivare: Microsoft Games Utvecklare: Mistwalker/Artoon

Vad är ett bra J-rpg egentligen? Är det ett rollspel fullproppat med figurer i Aníme-stuk, vulgärt stora magiattacker och den klassiska rädda-världen-klichén? Ja om det är det så är i alla fall Blue Dragon ett riktigt bra J-rpg, spelet innehåller allt ett Japanskt rollspel ska innehålla men dessvärre inte mycket mer än så.

Microsoft och dess Xbox har väl aldrig haft jättemycket stöd från spelens del av världen (dvs Japan). Men har nu lyckats att krysta fram ett Japanskt rollspel som länge har varit på tal, nämligen Blue Dragon. Spelet innehar som sagt alla klassiska element och klichéer som ett japanskt rollspel brukar ha, men saknar dock djup och finess. Spelet är på ytan glimrande fint och väldigt tilltalande för de flesta J-rpg-älskare där ute. Det som fattas är dock det speciella som skiljer detta spel från alla andra liknande spel på marknaden. Det är inget speciellt med varken fightingsystemet eller sättet storyn berättas på.

Fightingsystemet funkar precis som många föregående Final Fantasy-spel, vilket i och för sig inte är dåligt, men något som gör att spelet inte får någon speciell känsla över sig. Nu är det ju så att det har varit med en hel del filurer från tillverkandet av vissa Final Fantasy-spel och tillverkat även detta spel. Och det har med säkerhet medvetet gjorts jämförbart med Final Fantasy just för att vinna mer köpare och mer intresse hos konsumenter. Men nog om det, för det jag vill komma till är att spelet inte känns speciellt originellt pga. detta och många andra anledningar.

Storyn går som vanligt ut på att rädda världen från en stor och ondskefull onding som vägrar släppa tankarna på världsherravälde och som gör allt i sin makt för att stoppa de karaktärer som spelet kretsar kring. Nu är det i och för sig inte vilket sätt som helst som man får chansen att stoppa denna onding på utan man får i början av spelet valet att svälja en ljusboll och därigenom få tillgång till magiska krafter. Man är alltså inte född med dessa krafter utan får tillgång till dem på ett ganska udda sätt som jag inte tänker berätta mer om. Men något jag tänker berätta är vad dessa magier är och vad de gör.

Dessa magier är skuggbilder av de hjältar man spelar som. Skuggorna blir till efter att man har svalt ljusbollen/bollarna och kommer sedan att följa med en spelet genom. Skuggorna ser olika ut från person till person och är allt som oftast utformade som någon stor monsterliknande varelse. Huvudkaraktären har tex. En drake som skugga och därav namnet på spelet. Det är väl lite tackvare detta som spelet tar sin vändning och visar att det inte bara är en kopia av vilket annat J-rpg som helst.

Mer än de magier eller skuggor som man får tillgång till så finns det även en del andra saker som skiljer detta rollspel från andra och det är sättet som man möter fiender på. Det existerar inga random encounters utan det sättet man istället möter fiender på är genom att stöta på fienderna direkt på kartan. Man ser hela tiden alla fiender som finns tillgängliga direkt på kartan och får själv välja om man vill fightas med dem eller ej. Vissa fiender dyker även upp ur marken och överraskar en på det viset, men du har hela tiden kontroll över när du vill slåss eller inte. Men när du väl bestämt dig för att slåss kommer du in i en tur och ordningsbaserad fight, precis som i Final Fantasy eller vilket annat tur och ordningsbaserat J-rpg som helst.

Dock har du ytterligare ett val innan du tar dig in i fighten och det är om du vill slåss mot en eller flera fiender på en och samma gång. Du kan alltså välja att markera fiender på kartan med hjälp av ett fält som aktiveras via en enkel knapptryckning. Sedan kan du om du har tur lyckas få två fiender som inte trivs ihop att hamna i samma fight och då bryter ett slagsmål ut bland fienderna. Detta gynnar givetvis dig då du får gratis exp utan att behöva arbeta för det.

Grafiken är nog en av de lenaste och lekfullaste på 360 just nu, mycket färger och fruktansvärt högupplöst är nog det som beskriver grafiken bäst. Det är inte frågan om en massa onödiga detaljer som plottrar sönder hela skärmen utan om runda och lena former som får en att fullständigt smälta. Mitt första intryck var att grafiken hade ett oerhört djup utan alla de detaljer som man i dagens läge är van vid att se i ett spel. Detta tillsammans med blurreffekterna som infaller vid tittande på långa håll, samt när man vrider kameran snabbt och de för mig väldigt tilltalande och gulliga färgerna gör det grafiska väl godkänt. Det kunde varit mer detaljrikt, men då skulle det inte känts så speciellt. Det är heller inte frågan om att det känns tomt utan mer som att det som visas gott och väl räcker. 8/10

Ljudet är väl inget jag skattar väldigt högt i detta spel, musiken är fin och rogivande väldigt många gånger men tappar extremt mycket på hur dålig bossmusiken i spelet är. I den låt som jämnt spelas under de större fighterna i spelet är det vad som låter som en galen japan som försöker sjunga på engelska som skriker i takt med vad som ska likna hårdrock. Denna sorts musik uppskattar jag att höra i Aníme-serier men tyvärr inte ca 30 ggr under 40 timmars spelande, för det är ungefär så många ”bossar” spelet innehåller. Det blir utmattande att lyssna på och efter att ha förlorat på en boss två ggr i rad kan man känna att det faktiskt tar på hjärnan, bit efter bit. 5/10

Storyn har jag egentligen redan sagt mitt om men bara för att klargöra för de som inte hängde med i det jag skrev ovan så är detta spelet inte speciellt annorlunda rent storymässigt om man jämför med andra J-rpgs. Rädda världen och blir hjälte är kort och gott det allt handlar om. Sedan att det finns en massa trevliga mellansekvenser är givetvis trevligt och roande, det är ju trotsallt det som får en att vilja spela vidare. 6/10

Kontrollen är något som funkar bra i detta spelet, jag kan inte nämna någon gång som jag stött på problem med kontrollen eller ens haft problem med att lära mig den. den funkar som den bör, men något som är anmärkningsvärt är hur sega menyerna är att ta fram en del gånger. Och att menyer som man för jämnan är och rotar i ska vara långsamma att använda drar givetvis ner på humöret. 7/10

Hållbarheten är även den bra, i början får man kämpa lite för att levla upp sig och samtidigt då lära sig systemet (som i och för sig inte är så svårt). Sedan efter att man har levlat och kommit upp sig i level behöver man inte tänka så mycket på att levla för det sköts ganska mycket av sig självt via bossfighter och dylikt. Sedan är det ju alltid någon form av pussel i alla rollspel och någon form av backtracking brukar det också vara. Men detta spelet har inte så mycket av just detta utan kör mest rakt framåt utan at stanna. Detta uppskattar jag då jag gärna ser nya platser hela tiden och gärna slipper att vistas på ett ställe för länge. Trots ett ganska rättfram tempo så ligger spelet på dugliga 40 speltimmar med någon extra sidequest här och där att avklara. 8/10

Spelkänslan och andra sidan blir någon slags blandad känsla, en känsla någonstans emellan att vara fullständigt nöjd och att vara en aningens uttråkad. Det finns inga direkta nyheter i spelet men ändå tillfredställer det alla behov. Därför skulle jag vilja säga att spelkänslan duger och ger ifrån sig det ett spel bör göra, glädje och något spännande att se fram emot. 7/10

Själva slutsatsen i denna recension blir att spelet är klart godkänt och är klart köpvärt för de utsvultna rollspelare som äger en 360. Att det sedan inte är ett spel som bryter ny mark och gör storverk är en annan sak, spelet är fortfarande bra och värt att spela igenom. Värt att tala om är även att mannen bakom Dragon Ball-serien har varit med och designat utseendena på karaktärerna i spelet, vem vet det kanske övertygar någon Dragon Ball-fantast att köpa spelet.

About the author

Nordicgamers