Recension

Call of Duty 4: Modern Warfare

Texttyp: Recension Genre: Action Format: XBOX360 Utgivare: Activision Utvecklare: Infinity Ward

Call of Duty är för mig som vad amfetamin är för människor på samhällets kant. Som en hit från ovan skänker det mig lugn och glädje och jag sjunker djupare och djupare in i dess trans. Tiden går, vardagliga sysslor går ogjorda och hemmet förfaller. Flickvännen skriker att det är dags att börja plugga. Var det fem minuter sen hon sa det? Men klockan är ju sex på morgonen, hon gick ju och la sig vid elva. Jag har blivit en junkie av värsta sort, men jag vägrar erkänna det. Jag gör det för lagets skull. Vi måste hålla flaggorna, och grabbarna vet att jag kommer för att ta dem till vinst. Det fungerar inte annars. Jag måste spela mer.

Det verkar finnas något i vägen när jag ska klicka mig vidare till multiplayer, nåja, får väl ta och få det undanstökat. Sådär ja, sex timmar senare var det avklarat. Bra, då kan jag gå vidare till det den här recensionen faktiskt handlar om, multiplayerdelen. Jag kanske ska säga något om singelplayerdelen först bara, vänta. Löjligt bra. Får jag säga så? Stundtals mördande svårt. Fantastiskt vackert, kort och koncist, underbart manus, drömmande hjältar och explosioner som får mina öron att darra av välbehag. Jag är lite emot oändligt antal spawnande fiender, men jag låter det passera, det tycks funka ändå. Värt att köpa spelet för bara singelplayer? Lätt.

Jag sjunker in i ett levelsystem djupare än World of Warcrafts. Jag låser upp nya vapen ju mer jag spelar och ju bättre det går för mig. Nya förbättringar, tillbehör till vapen och fler explosiva medel låses upp ju mer jag spelar. Men inget tycks göra gubben i spelet bättre. Det blir bara annorlunda. För varje ny förbättring får man offra en gammal och det är inte säkert att den nya skulle vara en fördel, det är upp till var och en att anpassa sin karaktär till sin specifika spelstil och banan som ska spelas. En duktig level spelare på level 1 skulle inte ha några problem som helst att spöa julmusten ur en level 55a, den högsta ranken som finns.

Det där var dock lite lögn. Man kan offra allt för prestige, förlora allt och kämpa sig igenom allt bara för att få en lite finare ikon vid sidan av sitt spelarnamn. 10 gånger. Ja, du hörde mig rätt, 10 gånger. Likt idioten i mellanstadiets gympatimmar springer man fram och tillbaks, utan att egentligen få ut något av det, förutom förlorad tid. Men skillnaden är att det här är hur kul som helst, och det lär dröja ett bra tag innan du klarat av allt som multiplayerdelen har att erbjuda. Jag älskar det, men personligen skiter jag fullständigt i rankningen, för själva spelandet är så fruktansvärt bra. Så olidligt bra att jag inte kan sluta planera nya taktiker när jag sitter i föreläsningssalen på dagarna. Du sitter framför din 360 med CoD4 fyra timmar per dag, men lyckas till slut ändå spela hela sex timmar. Stephen Hawking, släng dig i väggen, din definition av tid och rum gäller inte här.

CoD4 känns som ett sådant där som kan vara för evigt. Ett spel som kommer att stå en vid, även när de det tyngsta vintermörkret sänker sig över vårt kära land. Är du ute efter ett spel som levererar en av de bästa singelplayerupplevelserna sedan Gears of War och som lär kännas fräscht i många år framöver? Sluta leta, din frälsare är kommen, och hans namn är Call of Duty 4: Modern Warfare.

About the author

Nordicgamers