Recension

Eternal Sonata

Texttyp: Recension Genre: RPG Format: XBOX360 Utgivare: Atari Utvecklare: Tri-Crescendo

Frédéric Chopin. Mannen. Myten. Musikern. På detta genis dödsbädd bjuds vi in i en värld inom hans drömmar. En färgsprakande värld som i denna grådassiga nästa generationens konsolvärld bara känns… Rätt. Ett djupt rollspel bör inte dömas enbart genom grafiken, men att börja med att definiera spelets presentation som hänförande, ja, då är vi något på spåren.

Kampen mellan det goda och onda har alltid vart en del av böcker, filmer och spel, och är ett av de enklaste teman att bygga en handling kring. Eternal Sonata handlar om just detta tema, med både en eller kanske fyra twists i storyn, vissa mer förutsägbara än andra. Landet Forte är i kris. Höga skatter på allt utom mineralpulver, som på något mirakulöst sätt läker de mest digra skadorna, gör att allt för många lever i misär.

Frédéric som är säker på att det bara är en dröm följer med ett sällskap med såväl skogsväktare och rebeller som tjuvar och getherdar för att rädda landet. Under spelets gång suddas gränsen mellan dröm och verklighet ut och han fortsätter inte bara för nyfikenhetens skull utan för att han genuint börjar bry sig om dess invånare. Huvudkaraktär får en helt ny innebörd i det här spelet genom att det flertalet gånger byts om vilka karaktärer man styr, vad man är på väg mot och hur man ska ta sig dit. Frédérics sinne skapade drömmen, men drömmen lever sitt eget liv.

I spelet kan man använda upp till tre karaktärer i strid, i ett semi-turbaserat stridssystem. Som i turbaserade system slåss en karaktär åt gången, men här får varje karaktär på sig ett visst antal sekunder att slåss. Under dessa sekunder kan man antingen använda föremål, springa omkring på spelplanen eller såklart slåss. Antingen med varje karaktärs standardattack eller dess specialattacker. Genom att använda karaktärernas vanliga attacker bygger man upp ”Echo”, vilket delas mellan alla ens karaktärer under återstoden av spelet. Ju högre ”Echo” man har, desto kraftfullare blir ens specialattacker. Skugga och ljus har mycket betydelse i det här spelet, eftersom alla karaktärer har olika attacker i skugga och mörker. Vissa fiender ändrar till och med form beroende på ifall det är skugga och ljus, och överlag så, utan att röja för mycket, är fiskar i skugga mycket jobbigare än krabbor i ljus.

Det finns ej några ”Random Encounters” eftersom man ser fienderna strosa omkring i världen, varefter man bestämmer sig för ifall man ska gå på eller ej. Det går att hoppa över de flesta fiender, men det är inte ett helt långsiktigt val för då kan man direkt önska spelaren lycka till med bossar i spelet. Om man inte blockar, vilket även det är en del av stridssystemet, så kan de flesta bossar ta ut hela ens grupp på bara några få rundor. De gör väldigt ont. Väldigt.

Karaktärer går upp i nivå precis som vanligt, fast här sätter man inte ut några attribut själv utan det som händer är att man blir bättre på allt och ibland så får man nya specialattacker. Men det är inte allt man blir bättre på. Det finns även Party Level, som går upp till nivå 6. För varje nivå så blir stridandet mycket mer intensivt, med mindre ”taktisk” tid innan man behöver röra sina karaktärer, och även mindre tid att strida. Varför minska ens attackperioder? Jo, genom att senare erbjuda harmonier och fler möjliga specialattacker i varje strid (två till att börja med, en för mörker och en för ljus), så blir möjligheten att daska ut mer skada samtidigt som skicklighetsnivån ökar. Detta ger dig möjlighet att från början när du är usel på spelet all tid i världen, medan du mot slutet får superpisk om du inte har nerverna i kontroll.

Spelet har en unik Cel-shadad grafik, vilket leder till att spelet praktiskt taget ser ut som en animerad japansk film eller serie (anime), fast tappar en del i att animationerna inte alltid ser ut att passa in. Det är färgkavalkader och personligen älskar jag grafiken. Den får mig glad. Vissa specialattacker får en nästan att flyga ur stolen av lycka och det ska mycket till för att tröttna på vissa kombinationer. Ljussättningen är i många lägen oslagbar, och varje karaktär är unik, vilket tyvärr inte gäller för fiender där flygande fiskar, krabbor, råttor och någon flygande fackelspetsgrej finns på lite väl många ställen.

Röstskådespeleriet på engelska är beundransvärt. Nej nu ljög jag. Det låter hemskt, avskyvärt och dåligt. Däremot finns originalrösterna på japanska, så sätt på dig läsglasögonen och läs undertexterna istället och du får en mycket mer rofylld öronupplevelse. Musiken inspireras av Chopin såklart, och jag finner mig ibland nynnandes på stridstrudelutten. Invävt i spelet mellan de olika kapitel så finns långa sektioner av fakta bakom vad som egentligen hände i Chopins liv, hans stora verk. För den som vill lära sig är det bättre än någon historiebok, då inte i mängd information utan sättet det lärs ut på. Mycket variation musikaliskt. Bra ljud kort och gott.

Eternal Sonata är ett av få japanska rollspel till Xbox 360:n, och även om det på många sätt är kliché så är det i sanningen en resa värd att packa den stora resväskan för. Det finns vissa segment i spelet där striderna känns repetitiva men mot senare delar av spelet då svårare kombinationer, kontringar och hastigheten trippas upp så förstår man att det här spelet har mycket att ge. Däremot finns inte så jättemycket återspelningsvärde då spelet i sanning är linjärt, om man inte vill spela spelet lite mer än dubbelt så svårt fast med samma partynivå som tidigare, så att det höga tempot och de feta kombinationerna finns tillgängliga från början. Det finns sidouppdrag, som att samla ihop låtstycken som man spelar i ackompanjemang med invånare i världen, och därigenom går det att få ut såväl vapen som nya stycken, och om man är sugen på Achievments så är detta ett måste då praktiskt taget allt är beroende av det. Det går att spela med andra karaktärer än första gången, och hitta på nya taktiker, vilket kan behövas då spelet blir så pass mycket svårare.

Spelvärdet är högt. Underhållningen hög. Dock drar vissa sega partier i såväl mellansekvenser som områden ner fullvärdet. Är du sugen på uppemot 25-30 timmar av skönhet under första genomspelningen, beroende på hur mycket du vill utforska och leka med noter, så är det ett givet köp. Vackert, till viss mån innovativt, och roligt.

Eternal Sonata är… Charmigt.

About the author

Nordicgamers