Recension

Hour of Victory

Texttyp: Recension Genre: Action Format: XBOX360 Utgivare: Midway Utvecklare: Nfusion

Var går gränsen? Gränsen där en utgivare helt enkelt säger NEJ. Att efter att ha pumpat in miljontals kronor i ett projekt som redan från början verkade dödsdömt slutligen ge upp. Att helt enkelt välja att inte släppa ett spel trots att det är klart. Detta är en gräns Hour of Victory borde ha gått över, för slutprodukten jag sitter med i händerna idag är så fullproppad med brister och lider av så helt fundamentala fel att jag inte kan förstå hur det lyckades ta sig ut på marknaden.

Spelet har ingen egentlig inledning och man kastas hastigt in i fight efter fight utan något att binda ihop dem med. Från att den ena stunden befinna sig i en tysk landsby är man helt plötsligt uppe i en linbana på väg mot ett slott. Banorna lider av en fruktansvärd bandesign, där linjäriteten är så pass genomgående att man nästan spyr. Tack och lov är de så korta att de lätt klaras av på någon minut. Utvecklarna har försökt sig på något eget genom att tillföra tre olika karaktärer som man kan välja mellan inför de flesta av uppdragen. Vi har krypskytten, bruten och lönnmördaren. Skillnaderna mellan karaktärerna må vara vapnen, men mer än så blir det aldrig. Bruten tål mer skada och blir snabbt den mest överlägsna karaktären.

Det finns hinder på var och varannan bana där det är meningen att de olika karaktärernas styrkor ska komma till användning, men att ta sig från punkt A till B genom att antingen skära ett hål i ett staket, klättra över staketet med rep eller slutligen putta undan en kärra på hjul för att komma igenom visar inte bara på dålig uppfinningsrikedom utan även på hur pass dålig kärnan i spelet faktiskt fungerar. Slutgiltigen blir det bara en dålig klon av Call of Duty, fast där vart och varenda element är ljusår bakom nämnda konkurrent.

Den artificiella intelligensen lider av grava problem, för när fienderna börjar springa runt i cirklar utan att lägga märke till spelaren, då vet man inte längre om man ska skratta eller gråta. Något som HoV lyckats med är hastigheten med vilket ett magasin töms i vapnet, det känns på något sätt realistiskt att det töms på bara någon sekund. Men här stannar det, för man märker snabbt att man inte behöver skjuta ett enda skott för att klara spelet. Det räcker helt enkelt att springa fram i närheten av en fiende och slå till denna med skaftet, de dör direkt oavsett svårighetsgrad. Animationerna som ögat får skåda är även de fyllda av ryckiga buggar och det går inte många sekunder innan något går snett även här.

Grafiken i spelet är så avskyvärt dålig att den får min gamla GameCube verka vara ett vettigt alternativ att driva det här spelet på. Gråa färger blandas med mörkgröna till en smörja av lågupplösta texturer och modeller med så få polygoner att till och med mitt gamla Elite till NES skrattar i dess ansikte. Ljudet saknar allt vad ”Hi-Fi” heter och består mest av brus och tyska fraser framförda med sådan inlevelse att man inte tror sina öron. Ich Bin ein berliner är nog den enda som saknas.

Jag vet fortfarande inte idag vad Hour of Victory handlade om eller vad det försökte göra. Att skapa en trovärdigt WW-II shooter kan det knappast ha varit. Kanske var det de tre olika karaktärerna som lika gärna kunde ha varit en. Vad det än må ha varit så vet jag inte längre, och jag orkar inte heller bry mig. Vad jag vet är att jag aldrig kommer spela det här spelet igen, mitt psyke orkar helt enkelt inte med mer.

About the author

Nordicgamers