Recension

Sega Rally (Xbox 360)

Texttyp: Recension Genre: Sport Format: Xbox Utgivare: SEGA Europe Utvecklare: SEGA

Det känns något skumt med undertiteln till det senaste Sega Rally. Revo. Revo. Jag snurrar runt det i huvudet och det enda jag kan tänka på är revolution. Inget bajs Sherlock tänker väl du, men det tåls ändå att fundera några sekunder över ordet och dess anknytning till spelet. För revolution har alltid för mig haft en antydan till förändring, ut med det gamla och in med det nya, att skapa sig något nytt. Det var en passande titel innan ”Wii” tog över för den lilla vita maskinen som kunde, men för Sega Rally? Knappast. Tack och lov!

Gruset sprutar runt hjulhusen, bilen blir skitigare och skitigare, nertyngd av smuts och lera. En vattenpöl senare, bilen är rentvättad igen, men lika snabbt som innan är den skitig. Tre varv är det som gäller. Alltid dessa tre varv runt på en av de 16 banor som finns. Det är härligt, bilen manövreras med finess, det krävs tålamod och precision. Banorna är förlåtande, men motståndarna är obarmhärtiga. Sladda in i bergväggen och du studsar glatt vidare och missar en halv sekund på tiden, max. Sladda in i bergväggen igen och två bilar har passerat dig med skoningslös precision. Det här är dirt-racing. Det här är arkad-känsla. Och jag älskar det.

Som en krabba utan skal, bara en fet klump kött ligger den där. Bara bilar och race, inget annat. Inga mekaniker som byter däck. Inga testvarv för att avgöra poleposition. Inga uppgraderingar på bilen, bara valet av automatare eller manuellt, terräng- eller asfalt-däck. Jag saknar det inte en sekund. Att som i Forza 2 spendera lika mycket tid utanför banan som på den. Du kör ditt race, du samlar poäng. Få tillräckligt många poäng och du låser upp ytterliggare banor och bilar. Fortsätt köra, sluta aldrig köra. Inga pauser, inga uppehåll. Ta den där sladden perfekt, glöm inte att bromsa innan kurvan, annars blir det ingen förstaplacering.

Det handlar om det där sista varvet, det avgörande varvet. Det är alltid det svåraste, alltid det tuffaste och mest utmanande. Hålla förstaplaceringen, att konstant avväga säkerhet mot fart, komma ikapp ledaren utan att förlora moment. Två varv har gått, banan är helt uppriven, du känner varenda hjulspår i kontrollen, varenda sladd känns annorlunda. Du vet var du har kört, du vet var dina motståndare har kört, det är dags att hitta ett nytt spår, köra om och vinna racet. Allt annat är otänkbart.

Får jag lov att köra här? Isen blänker grymt på marken, som om den vet att mitt grepp kommer gå förlorat vilken sekund som helst. Vattenpölen saktar ner mig, jag lär mig att undvika dem, jag lyssnar på kartläsaren och planerar mina svängar. Det här är bra, det funkar, jag fortsätter. Jag utforskar snöbeklädda landskap, åker på safari i Afrika, besöker skidorter i alplandskap och sjunker djupare och djupare in i de täta skogarna. Det är så här det ska se ut, det är så här det ska vara.

Jag känner mig nöjd, glad, tillfredsställd. Avsaknaden av allt gör helheten, det är kärnan som räknas, det är själen som är viktig. Jag känner mig som en eremit som lämnat allt, men funnit så mycket. Som om man zoomat in på detaljerna i enkelheten så mycket att man upptäckt ett nytt universum. Jag vill ha mer. Jag fortsätter. Bara tre varv till.

About the author

Nordicgamers