Recension

Stuntman: Ignition

Texttyp: Recension Genre: Action Format: PC Utgivare: THQ Utvecklare: Paradigm Entertainment

Stuntman: Ignition är det tredje spelet i serien, som till titeln passligt handlar om livet som stuntman. De första två spelen gick mig helt förbi, det första till PS2 (2002) och det andra till GBA (2003), men nu är det 2007, och med sitt besök på PS3, Xbox 360 och PS2 lämnar detta spel ingen oberörd. Frustration, glädje, svett, blod och andra diverse kroppsvätskor är det som gör stuntman, ett spel som slutligen stannar kvar hos den som har tid och ork att ratta det till perfektion.

Ditt jobb är att i rollen som stuntman ta hand om biljakterna i sex olika filmer. Varje film är uppdelad i sex scener, och tillsammans med bonusrundorna bildar dessa hela 42 stycken banor spelaren ska ta sig igenom. Miljöerna är varierade, och passande till varje film. T.ex. i ”Never Kill Me Again” får man köra runt bland snötäckta landskap och in och ut ur galna rebellers baser och i ” Whoopin’ and a Hollerin’ II” får man besöka något som mer liknar ”Dukes Of Hazard”, inklusive de löjliga rösterna.

Det gäller att i varje scen utföra de stunt som ropas ut åt dig, småsaker som att hoppa över lastbilar upp och ner, efter att ha kört på två hjul bara för att trigga en explosion och sedan köra in en helikopter och … Ja ni fattar. Missa ett stunt och du får en strike, missa fem och du får köra om. Missa tidsgränsen och du för börja om. Missa ett stunt och fastna bakom något, kör utanför banan, eller något annat och, ja du gissade det, du får starta om. Tack och lov lider inte omstarterna av någon laddningstid, vilket annars skulle ha bidragit till min helt för tidiga död. Det är lätt att bli frustrerad, men försöker man bara tillräcklig många gånger inser man till slut hur banan ska tas. Skärmen är konstant fylld av explosioner från alla håll och kanter, så det är inte helt lätt att hålla reda på vad som ska göras näst, trots att du hela tiden hjälps med stora gula markeringar.

Det gäller att få så många stjärnor vid varje race, en till fyra beroende på hur mycket poäng man samlar på sig under loppet, men även fem stjärnor om man lyckas binda ihop alla stunts under rundan. Detta görs genom att hitta på egna småsaker, såsom att köra nära andra bilar, köra på tunnor, sladda, etc., men se till att inte förlora för mycket tid. Det är här det svåra börjar, visst klarar man ett par, men att under de längre rundorna som vara uppemot 3 minuter kan det vara ett helvete att köra helt perfekt. Massor av olika fordon rattas bland de olika filmerna, allt från motorcyklar till kärnvapenlastade truckar, polisbilar till brandbilar och sandbuggys till motorcrosscyklar.

Presentationen av spelet bygger på en lite smutsig känsla som för tankarna till Flatout: UC blandat med ett försök till humor. Den dåliga skriptan och de tama idéerna till filmerna, tillsammans med det dåliga röstskåderiet gör det hela till ett irriterande hinder för körningen, istället för en kul inpackning. Menyerna är lättnavigerade och överskådliga, men presentationen av antalet dittills tjänade stjärnor är värdelös.

Stuntman: Ignition har inte begåvats med världens vackraste grafik. Texturerna är lite åt det lågupplösta hållet, landskapen känns lite fyrkantiga och modellerna saknar lyster. Till råga på detta så lider spelet av rejäla slowdowns i grafiken och något riktigt flyt infinner sig aldrig, ett avgörande moment för ett spel som Stuntman. Fysiken i spelet är heller inte särskilt balanserad, det är helt för lätt att fastna, bilar studsar hej vilt ibland och objekt som borde gå att köra över stoppar din framfart och tvingar dig till omstart. Vem trodde att man inte kunde köra igenom en telefonstolpe, medan ett vakttorn i stål går helt OK.

Det finns ett par irriterande buggar, och dessa tillsammans med presentationen är vad som drar ner betyget för Stuntman. Precisionen i stunten är ibland väldigt tveksam, och det är inte alltid solklart var de ska utföras då markeringarna ibland kan vara lite missvisande. Något annat, som är lite mer grundläggande är att nerladdningar inte fungerar i bakgrunden, trots att man bara lirar singelplayer. Ljudet är inte heller det av någon högre klass. Det fattas genomgående tryck i allt som händer på skärmen, och någon ”fan va coolt det där lät” är svårt att hitta.

Trots dessa skavanker är det ändå kärnan i spelet, körningen och stunsen, som håller ihop det hela och gör det till en angenäm upplevelse. Rattningen känns aningen slapp, men tillräckligt realistisk för att inte trötta ut spelaren och stunsen känns uppfinningsrika och motiverade. Banorna är varierade och det är sällan de känns repetitiva. Det är synd att filmmomentet inte knöts bättre till körandet, det kunde ju för fan ha blivit hur bra som helst.

Allt som allt är Stuntman: Ignition ett spel för dem som gillar att göra samma sak om och om igen. Att polera en bana till perfektion för att uppnå den maximala poängen för att sedan kunna skryta med denna på poängbrädena. För den gemene man kommer det här spelet inte ge mycket mer än 5-6 timmar rolig, intensiv och helt galen speltid, men för den ihärdige kan det vara för evigt, om man har överseende med dess skavanker d.v.s.

About the author

Nordicgamers