Recension

Super Paper Mario

Texttyp: Recension Genre: RPG Format: PC Utgivare: Nintendo Utvecklare: Intelligent System

Super Paper Mario är den tredje och sista delen i Paper Mario-triologin och även den mest innovativa om man frågar mig. Att få springa omkring i retro-mario-stil och dräpa Gombas på löpande band samtidigt som man tjänar erfarenhetspoäng och kan flippa mellan 2D och 3D är verkligen en känsla som är riktigt säregen och saknar liknelser.

Paper Mario-spelen har alltid tilltalat mig med sin humor och sin lättsamma story. Även detta spelet bjuder på samma härliga stämning och om inte ännu bättre humor än sist. Det dras skämt på skämt som involverar allt i Mario-spelens värld och även mycket annat i spelvärlden som kan få vilken spelare som helst att le. Det är minst sagt en härlig stämning som detta spel levererar, och förvånansvärt nog utan några större fel eller brister.

Spelet börjar med att man som Mario sitter i sin lilla stuga och pratar med sin kära broder Luigi. Plötsligt hör man ett förfärligt oväsen och beger sig utåt, där ute möter man en svamp som säger att någon har rövat bort Prinsessan. Ganska snabbt konstaterar man att det är Bowser som har rövat bort sessan och ger sig strax därefter av för att stoppa honom. Väl framme berättar Bowser att det inte alls är han som har rövat bort sessan men att han däremot precis var på väg att göra just detta. Detta är ett typiskt skämt i Super Paper Mario men även det som bygger upp storyn.

Samtidigt som prinsessan försvann uppenbarade sig även ett svart hål eller en svart smog uppe i himlen som inte verkade särskilt bra. Man får så småningom reda på vem det är som rövat bort sessan och vem som står för det svarta hålet och även hur man ska stoppa denne bandit. Till sin förfogan får man en liten pixl (faktiskt en fjäril gjord av pixlar) vid namn Tipi som ska hjälpa en på vägen, och äventyret är igång.(Tipi kommer jag prata mer om senare). Strax efter äventyret satt igång blir man tillsagd att leta reda på en trollkarl som kan hjälpa en på vägen mot det mysteriska försvinnandet av prinsessan och det mysteriska uppenbarandet av det svarta hålet i himlen. Av denna trollkarlen får man kontroll över att kunna flippa mellan dimensioner. Detta är det som största delen av Super Paper Mario handlar om, just att kunna flippa mellan 2D och 3D för att ta sig framåt. Och givetvis det som ger spelet den extra touchen som får spelet att bli precis så lagom innovativt som man vill ha det.

På sin färd emot det okända lär man känna en hel del nya ansikten och får samtidigt plocka på sig en rad gamla godingar. De nya gubbar man möter är till större delen bara pixlar som man kan använda som stridsvapen och som pussel-lösare, medans de gamla goda gubbarna är allt från Mario till Bowser. Dessa ska man sedan i äkta Paper Mario-stuk leta reda på under resans gång för att få tillgång till nya skills och sedan kunna ta sig framåt. Det är inte mycket som har förändrats här mer än just pussel-lösandet, men varför ändra på något som funkar så bra som det gör.

Upplägget är helt enkelt detsamma som förr och fungerar precis så som de andra Paper Mario-spelen, men det som likväl gör det så mycket bättre och så mycket mer intressant är just 2D till 3D flippningen. Man springer i normala fall i 2D och hoppar på fiender, mycket likt det vi senast såg i Super Mario World, och får en att känna en rejäl retrokick samtidigt som man håller kontrollen i äkta 8-bitarsstil. Men liktidigt som man springer i retrostil från höger till vänster samlar man även på sig erfarenhetspoäng, eller bonuspoäng, om man så vill. Dock behöver du nödvändigtvis inte springa i 2D och hoppa på motståndarna utan du kan även byta till 3D och välja att tackla fienderna på detta viset. Denna valmöjlighet ger även upphov till nya pussel där du blir tvungen att gå in i 3D för att ta dig förbi pusslen.

Vissa pussel kan tidvis vara riktigt kluriga och ibland inte ens uppenbara, i dessa fall har man som tur väl är med sig Tipi, pixlen som man fick med sig i början av äventyret. Denna pixel flyger alltid efter en och kan jämnt hjälpa till med små ledtrådar genom hela äventyret. Men det finns givetvis stunder då inte ens detta är tillräckligt med hjälp och då man verkligen får fundera. Det är en viss charm att fastna och få leta genom hela stället efter ledtrådar.

Sättet man får hjälp av Tipi på är genom att peka med Wiimoten på skärmen på det stället man behöver hjälp på. Det hela går ganska snabbt och smidigt och är inte till något större besvär, vilket känns bra. Wii-kontrolen används i övrigt inte till något speciellt mer än till att få till lite stilpoäng genom att skaka på kontrollen medans man är i luften, så att mario gör volter och andra akrobatiker. Den används även till några specialvapen genom att antingen sikta och skjuta på skärmen eller skaka kontrollen eller luta kontrollen åt olika håll.

Det är som vanligt ett simpelt kontrollsystem, men dock lite väl mycket flippning på sina ställen. Det är nämligen på just flippfronten som spelet har sin starka sida men även där det faller lite. Ibland kan det vara lite väl mycket att hålla reda på och lite väl mycket att flippa och vrida på. Då och då faktiskt så mycket att det kommer i vägen för själva spelet och på något vis stoppar flödet av det roliga i spelet. Detta är givetvis ett stort minus och något som kan få en att inte riktigt orka. Detta är som tur väl är inget som man tänker på i början av spelet, utan snarare mer emot slutet av spelet. Kontroll: 7/10

Rent grafikmässigt ser spelet riktigt mysigt ut och får en att känna sig som hemma. Det är givetvis inget vidunder och gör inga stordåd på den grafiska fronten utan håller snarare en ganska stilren och simpel grafikstil som ändå imponerar med sin färgglada ton. Givetvis finns det platser i spelet som är mer imponerande än andra, men i överlag är det väldigt simpelt men samtidigt väldigt finurligt uppbyggt då allt platsar i ett 3D-perspektiv vid en flippning. Grafik: 8/10

Spelglädjen i spelet är mer än utöver det vanliga, det är retrokick på retrokick och överraskning efter överraskning och skämt efter skämt. Detta spelet har det jag skulle vilja kalla för ren spelglädje och det som verkligen får en spelare att vilja gå framåt hela tiden, man undrar jämt vad som befinner sig runt nästa hörn och vad nästa dumma idé kommer att vara. Allt flyter samman i en riktigt skön blandning i slutändan och gör mig väldigt glad. Spelglädje: 10/10

Det är fullt med trevliga trudelutter i spelet som man både känner igen och som man inte känner igen alls. De man känner igen är givetvis de hämtade ur föregående Mario-spel och de som är remixade i nya fräscha varianter. Bortsett från de igenkännliga låtarna (som givetvis är väldigt bra) så är det ett bra soundtrack spelet genom och väldigt trevliga trudelutter på många ställen. Men det finns tyvärr inga röster på någon av gubbarna mer än när ens karaktärer hoppar, slår sig etc. Detta är givetvis tråkigt och synd men inget som jag kan tänka mig att dra ner ljudbetyget drastiskt på grund utav, spelet har bra ljud i övrigt och det är synd att Nintendo inte engagerar sig i en riktig röst till Mario och co. Ljud: 7/10

Spelet är inget super-rpg men det håller några timmar, i alla fall tjugo timmar för den som vill springa genom det snabbt. Detta är inte ett litet äventyr men heller inget stort, det är något som är ganska lagom, men kanske lite litet för ett Rpg. Hållbarhet: 7/10

I helhet är Super Paper Mario ett väldigt bra spel och ett spel som håller hög standard, så som många andra Nintendo-spel brukar göra. Det är helt enkelt ett spel som de flesta skulle kunna tycka om och spela igenom utan några större klagomål.

About the author

Nordicgamers