Recension

The Darkness

Texttyp: Recension Genre: Action Format: Xbox Utgivare: KE Media Utvecklare: Starbreeze Interactive

Kavla upp ärmarna och tvätta händerna. Det är dags att baka en mörk äventyrskreation. Grunden är som bekant bland det viktigaste, så för att inte gå miste om spelkänsla så påbörjar vi smeten med en galen svensk utvecklarstudio. För att lyckas förmedla mörk känsla och ondska i gråskalor behövs däremot en bra story, vad sägs om en serietidningslicens? ”The Darkness” från Top Cow fick det bli. Låt jäsa tills den blir lite mörk och tillsätt därefter fyra nävar blod, Mike Patton, en gnutta kärlek och en sjuhelsikes massa ondska. In i ugnen och vänta. Medan den gräddas kanske vi ska gå in lite djupare på vad den innehåller?

Äventyret börjar med att man i baksätet på en bil blir väckt av två män, båda fula i munnen, som förklarar att ens namn är Jackie Estacado och att man har misslyckats med en pengainsamling åt maffiabossen Uncle Paulie. I en tunnel blir man helt plötsligt beskjuten av poliser som är mutade av Paulie, och när ens ”vän” i framsätet får huvudet avslitet så tar man hagelbrakaren i famnen, hoppar fram i bilen och mejar ner byggnadsarbetare som ej gillar en för att ens uppgift är att meja ner förmannen på bygget. Sen kraschar man, aj.

Man vaknar upp bredvid den fördärvade bilen och hör sin ende överlevande vän ropa på hjälp. Man hjälper såklart, annars får man inte hans pistoler, och när han därefter snackar historia och svarar på frågor så kan man om intresse finns högaktningsfullt strunta i det och ondskefullt sätta en prick i pannan med ena pickadollen. Därefter börjar Mike Patton med den troligtvis coolaste ej förändrade röstskådespelarinsatsen någonsin bekräfta det man visste innan man köpte spelet, att man är på väg att förändras, och eftersom Jackie fyller 21 och inte 15 så har det inget med målbrottet att göra.

Nu börjar det hända grejor. Vi lär oss använda våra mörka krafter och skickar ut tentakler åt alla håll, skapar små ”darklings” och kommer i slutändan till och med kunna skapa svarta hål. Darklings är små ruskigt onda varelser som kommer i fyra smaker. Den ena gillar närstrid, den andre gillar distans, den tredje slår ut ljuskällor och den fjärde spränger sig själv och alla fiender som befinner sig i närheten.

För att kunna göra allt detta krävs mörker och för att mörker ska finnas krävs att man använder blykulor eller tentakler på diverse ljuskällor. Detta leder in oss på styrningen, vilken verkligen inte är något att skryta om, eftersom siktet inte är lika bra som det skulle kunna vara. Själva knappsatsen fungerar däremot utmärkt, och om den inte skulle gillas finns flera valmöjligheter. Från det ena till det tredje; Den artificiella intelligensen i spelet är dålig. Man kommer inte en enda gång tycka att motståndet är tillräckligt och när man får svarta hål är man helt ostoppbar, det är bara att gömma sig bakom ett hörn när man använt det för att ladda upp det igen, varefter man kan göra samma sak om och om igen.

Detta spel har däremot flertalet ofantligt underbara stunder, där man antingen känner ilska, avsky eller sorg, och då menar jag inte på grund av att det är för lätt. The Darkness lyckas på ett sällan skådat sätt direkt suga in en i storyn, och såväl animationer och röstskådespel som känsla är på topp. Storyn håller en hög nivå under hela den ungefär 10-15 timmar långa eskapaden, vilket varierar beroende på hur många sidouppdrag man åtar sig.

Vissa delar av känslan står verkligen ut. Att man till och med kan få en achievment för att sitta med din flickvän Jenny i hennes nya lägenhet och titta på riktig film i tio minuter säger om något hur mycket de åtminstone försöker. Jenny är jättesöt och man älskar henne, men det intressanta är att det förmedlas så väl att man förstår varför.

Flerspelarläge finns också där man antingen som gangster eller darkling slåss i fyra olika lägen, det ena mer obalanserat än det andra med max 16 spelare totalt. Extremt obalanserat och mycket lagg leder till att man inte ens vill prata mer om det. Man kan ju skada sin handkontroll för mindre…

Miljöerna är delvis varierade, delvis som i att mörka gränder, tomma gränder och gator, tunnelbanestationer och vafalls, ett helvete baserat på första världskriget, är det vi har att välja på. Man märker att Starbreeze tidigare spel The Chronicles of Riddick influerat, men där de klaustrofobiska gångarna i fängelset passade perfekt för ödslighet så passade samma ödslighet ungefär lika dåligt för en av de största städerna i världen.

Grafiskt sett ligger spelet bra till. Animationerna flyter på bra och känslan när man sliter ut hjärtan på fiender, avrättar dem på diverse groteska sätt i närstrid eller på annat sätt nyttjar sina mörka krafter är verkligen beundransvärda. Notera att det är 360-versionen vi testar, vilken har flera fördelar över PS3-versionen såsom mindre lagg, bättre bild och även “motion blur”. Karaktärerna är välgjorda och påtagligt väl animerade, men samtidigt rör sig deras läppar knappt när de pratar, vilket ser riktigt hemskt ut. Stackars den som försöker läsa vad de säger enbart baserat på just läpprörelser.

Ljudet når däremot väldigt höga höjder med väl varierad musik, som skiftar under olika spelmoment såsom strid, sorg och promenad, bra vapenljud och tentakelljud men framförallt röstskådespel. Suveränt gjort Starbreeze, och det som framförallt sticker ut är Mike Patton som ger sin röst åt den tusenåriga varelsen ”The Darkness”.

The Darkness är ett ambitiöst projekt som på alla sätt vill och försöker skildra ondska på så många gråskalor som möjligt. Storymässigt lyckas det helt galant, och presentationen glänser som den ädlaste dyrgrip. Vissa punkter i spelet tillåter inte denna bakelse att smaka som den skulle kunna, framförallt med tanke på den usla artificiella intelligensen och den extremt fula läppsynkningen. Kort och gott, någonting i degen fick äventyret lite bränt i kanterna, men på det stora hela så smakar det så gott att man vill ha mer, så mycket det bara går, och när den uppföljare The Darkness lägger upp för kommer så är NordicGamers i täten för att ta sig en rejäl munsbit.

About the author

Nordicgamers